Quipu Crafts
Vi är FRÖ, vi är MINNE, vi är SAMVETE, vi är IDAG...
De flesta vägar i samhället tar dig till stigar som inte leder nånvart helt enkelt. Visst finns det utvecklingsmöjligheter i samhället, men får det verkligen heta utveckling när det inte går i samklang med hållbarhet? Idag förväxlas ordet "utveckling" med begreppet modernisering, och reduceras till en mycket farlig innebörd som endast anspelar på ekonomisk framgång. Detta blev uppenbart när våra världsledare fastställde att den ekologiska utvecklingen, som efter stor möda nått viss framgång, är ekonomiskt ohållbar. Med andra ord verkar ekonomi vara det enda som FÅR utvecklas i dagens samhälle. Paradoxalt nog finns det, tack vare moderniseringen, en väldigt utbredd kännedom idag om vår planets tillstånd. Enligt dessa fakta är jorden inte en bottenlös källa av oändliga resurser som man tidigare trott. Vi vet bättre nu, mänsklig aktivitet behöver regleras, och en sådan omstrukturering kan endast ske på allvar när vi börjar ifrågasätta våra egna behov av materiella varor.
Därför bestämde vi, gatukonstnärerna, att avvika från den konventionella vägen och skaffa oss andra erfarenheter än de konsumtion-centrerade erfarenheter dagens samhälle förser sina medborgare med. Vi gör därför ett kulturellt uttryck som avviker. Detta är avvikelsen och såhär har manifesteras den ..
Vi startade först som en mötesplats för gatukonstnärer bosatta i Stockholm, men verksamheten har ironiskt nog strömmat tillbaks till sin egen mynning och omfattas nu av kulturella attityder från alla håll och kanter. I denna kollision har två till synes identiska konstuttryck vävts samman och gett upphov till en helt ny form av skapande och kreativt utbyte. Idag är vi ett nätverk som vill dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper till Er som fortfarande minns att det handgjorda är ovärderligt i förhållande till det fabriktillverkade.
Vad som hände mig medans jag höll på med nåt annat:
På den minst pretentiösa bakgård stötte jag på en medelålders man som omsorgsfullt hade brett ut en filt på marken som han exponerade sina konstverk på. Han gjorde monstruösa halsband som tog upp hela bålen, genomborrade av fjädrar, ben och fossiler. Han verkade inte ha något som helst begrepp av försäljning utan snarare en genuin uppskattning av naturliga objekt och deras inneboende värde. Bland dessa surrealistiska smycken fanns ett som klart utmärkte sig. Det var ett halsband i galaktiska proportioner, dekorerat med röd spondylus, och en liten rostfärgad metallfigur i mitten. Jag frågade vad den lilla figuren var och efter en stunds planlöst stirrande berättade han att det var en huaco. En huaco är vad peruanerna kallar antikviteter från den gamla världsordningen. När jag frågade honom hur mycket det var, sade han att det inte var till salu! En ödmjuk hantverkare som lever ur hand i mun, inte försöker sälja ett klart dyrare konstverk till en intresserad kund, var häpnadsväckande. Efter att ha granskat hans arbeten valde jag en sjölejontand insvept i knutar av svart & rött. En alldeles ny beundran började växa inom mig för dessa människor. Ett litet frö av längtan planterades i mitt bröst den natten.
Och när jag frågade sa den lilla trollsländan:
Dom flesta gatukonstnärer har en liknande historia: de är på resande fot, utblottade och frihetsälskande. Det är unga såväl som gamla från hela världen. De navigerar kors och tvärs genom den med knappt en dollar i fickan men med en obeveklig tro på sig själva. Den som väljer att bli gatukonstnär, oavsett om det bara är för en sommar eller en hel livstid, tvingas av äventyr, frihet, enkelhet, och tron på att den nuvarande super-industrialiserade världen är grovt överskattad. Ett konstverk bör följaktligen alstra skönhet från alla dess komponenter och inte bara från sin snabbt sinande optiska illusion, som det fabriktillverkade endast består av. För många har just konsten blivit en väg ut. Varje konstverk, vare sig det handlar om en exceptionell graffitimålning, ett makramehalsband i galaktiska proportioner eller stå i en gatukorsning och jonglera, ger den sin skapare möjligheten att klara av levnadskostnaderna och därmed bibehålla sin frihet från ett heltidsarbete och de typiska förväntningar samhället idag överröser en med.
Många gatukonstnärer är övertygade idealister som med manisk hängivenhet kastar sig in i den vackra men rigorösa disciplin som hantverket innebär. Genom att viga sitt liv åt "det rena skapandet" har dem utvecklat gatukonsten markant och dem bär ensamt ansvaret för den stora variation av konstformer vi ser idag. Vi pratar om människor som bor under samhällets bottenskikt, som lever från en dag till den nästa, utan ett bankkonto, hem eller bil, med bara sitt broderskap och sina verktyg som följeslagare. Andra gatukonstnärer har valt den här livstilen enbart för äventyrandets skull, som skapar i första hand för att finansiera färdkostnaderna till nästa okända plats som väntar på dom runt hörnet. Och ALLA, och det tycks mig så osannolikt om några människor som bor på gatan, bär i sina förfallna ryggsäckar världens rikedomar.
Omsorgsfullt inlindade i trasiga tygbitar finnner man i ryggsäckarna hos dessa kringflackande nomader Guacamayo fjädrar, apkranium, pelikanben till att göra Quenas med, fossilerade megalodont tänder, anakonda revben, Lapis lazuli stenar från Chile, sjölejon tänder från de ökända djurkyrkogårdarna i Peru, rodochrosite cabochons och ametist kristaller från Argentina, fossilerat trä från de förstenade skogarna i Ecuador, smaragder från Colombia, regnbågs obsidian och röd bärnsten från Mexikanska djungeln, wayruro och achira frön det Amazoniska låglandet, och hundratals andra föremål som upphittats, grävts fram på egen hand, byts till eller köpts från stenslipare, fiskare, gruvarbetare och infödingar.
Deras avsaknad av fysiska, ekonomiska och känslomässiga band till samhället, är vad som gör det möjligt för dem att fortsätta sin saga. Det ständigt pågående resandet ger dem ett globalt perspektiv endast tillgängligt genom resan i sig och dem erfarenheter av olika kulturer och äventyr som dem annars bara skulle ha läst om i böcker och tidskrifter. Deras ägodelar, som reduceras till det som enbart får plats i bagaget främjar enkelhet. Att leva med så lite ägodelar och pengar väcker anspråkslösheten och ödmjukheten hos dessa envisa själar. Dem gatuartister som korsat min väg, är dem som förnekat status quo, och är de som bestämt skaffa sig andra erfarenheter än dem som samhället har till sitt förfogande. Dessa människor är dem som jag har fått äran att träffa, lära av, växa med och slutligen leva med.
Och ändå har gatukonstnärerna mer att erbjuda än bara vackra objekt i diverse variationer av design, färg och material urval. Konstverken är i slutändan bara ett verktyg. Dom ger sin skapare möjligheten att dväljas i traditionella bohemiska värderingar och principer. Att våga leva från vad ens händers fingerfärdighet kan förmå att skapa är ett modigt levnadsätt som kräver ett okorrupt sinnelag. Ett sådant beslut är inte lätt att ta men är mödan värd när man inser att den faktiskt fungerar. Det är ett sätt att uttrycka enkelhet och glädje.
Det uttrycker också en genuin kärlek till det handgjorda, som är det traditionella tillvägagångssättet för skapande och hållbarhet av mänskliga samhällen. Det är en handling av trots, vilket visar hur lite de bryr sig om dyra bilar eller billiga importerade varor av plast. Tanken är ju att hitta en trovärdig vision av hur vi kan blomstra INOM vår planets ändliga resurser och INTE utanför den. Slutligen är det och kommer alltid vara människosläktets instinkt att vörda skönhet.